Festivalblogg (Dag 2-4)
Alla bilderna är tagna av en synnerligen kamerabegåvad 13-åring, Edwin Müller, med en enkel telefonkamera. Denna bild är ju suverän.
Dag 4? Redan? Tiden flyger iväg. Invigningskonserten gick som tåget, så som det blir när alla deltagarna är fantastiska personer och härliga musiker. Sveriges radio spelade in, så ni som inte var där får chansen att lyssna till konserten i november.
***
Bo Frank, The Frank Man som jag tycker är ett passande smeknamn för honom, höll ett mycket fint invigningstal. Bo är en person som säger vad han tycker, nämligen. Han sade att jag var ödmjuk, och det var ju snällt mot en festivaldirektör som uppkallar en festival efter sitt eget namn …
***
Det finns en video uppe från invigningen med Davids otroliga violinspel. Det är endast violinister av absolut yppersta klass som kan ge klanglig skönhet åt alla toner som han gör. Det kan gå hur snabbt som helst, men det blir aldrig något annat än en vacker ton med många färger. Sagolikt.
***
Musiker “backstage” är alltid en väldig kontrast till musiker on stage. Det är märkligt sällan som musiker talar om konserten, vet inte vad det beror på, men så är det. Men det är klart, det finns ju undantag:
“Asså, jag bara KAN inte spela den där passagen exakt som jag skulle vilja …”
***
Djurens Karneval var den bästa versionen som vi gjort hittills. Scott var en breeze att samarbeta med, och starka minnen är Staffan Mårtenssons fenomenala gök och Ullas eleganta elefant.
***
David var tvungen att flyga direkt hem till New York efter konserten, men många av oss tog tillfället i akt att sitta ner efteråt med lite mat och en öl. Edwin blev i total extas när Shan-shan plockade fram sin nya iPad. Tydligen en svår sak att få tag på i Sverige, hur kommer det sig?
***
Apropå restaurang, en liten backstage story glömde jag att berätta om måndagen på PM. Andreas stod och drog med pekfingret på kanten på ett vinglas så det uppstog en ton. “Vilken ton är detta?” frågade han. David satte örat till glaset och meddelade att det var ett Ess. Hm, sade jag, det är ett ganska högt Ess. Andreas plockade fram sin stämapparat som tydligen finns i iPhone (hur många som nu använder den i procent av iPhoneanvändare) och kunde konstatera: det var ett Diss. Det är teamwork, det. Ett Diss är nämligen ett högt Ess. Ungefär.
***
En sådan här bild på vackra unga damer kan ju inte jag ta. Bra att ha hjälp av en charmör!
***
Dagen efter invigningen gick Shan-shan och jag till Strandbjörket och spelade tennis. Alldeles perfekt för att rensa sinnet lite grann och ta en paus i festivalandet. Efter konserten kvällen innan, och efter hänget i restaurangen, hade vi satt upp mikrofoner i konsertsalen. På söndag kväll var det dags för lite inspelningar. Varför vila när man kan jobba, eller hur?
***
På måndagen åkte Shan-shan från Växjö för färd via Princeton till Mexico City. Det är tre väldigt, väldigt olika städer, det. För mig gick dagen till att spela in, öva och göra festivalvideo nummer 3. Och så kom minsann den nya skivan, Beethoven Volym 3 till Växjö.
***
Tisdagen och onsdagen, som just har passerat, blev ju stora Beethovendagar. Men det berättar jag om i nästa blogginlägg. Nu skall jag sova. Till nästa gång, och …Simma lugnt.
Jag visste väl att djävulen spelade fiol …
Min facebooksida:
